Allt eller inget, svart eller vitt.

Det är precis så jag är. I mitt liv är det ont om gråskalor och brist på engagemang. Just nu har jag tittat klart på en film jag hyrde på biblioteket och jag borde sova, men jag har så mycket inom mig. Detta inlägg kommer bara handla om mig, mig och mig. När jag idag var ute på en liten promenix insåg jag någonting som egentligen borde vara så självklart med varje andetag jag tar, nämligen att detta år inte finns på riktigt. Det är som ett bonus-år som jag givit mig själv i julklapp. Ett år som inte räknas. 99% av alla de människorna jag möter här kommer jag aldrig träffa igen, knappt prata med igen när jag satt mig på planet tillbaka till Sverige. För 99% av alla de människor jag möter här är jag bara ännu en au pair, en tjej som åker hem, en tjej som är här tillfälligt. Ingen kommer att sakna mig när jag åker hem förutom mina barn, men så småningom kommer de älska sin nya barnflicka lika mycket som de älskar mig, och jag kommer vara ett vagt minne blott. Inte bara för barnen, men för hela mitt liv som jag har byggt upp här. Därför måste jag ta allting som sker här lite med en nypa salt. Jag måste komma ihåg att det inte räknas. Jag är här av en anledning och en anledning endast, att utveckla mig själv. Jag är här för att lära känna mig själv och ta reda på vem jag är och vem jag vill vara. Tänker jag på så vis så inser jag att alla de småsaker som jag går och grämer mig över här borta faktiskt inte är värda att ägna en enda tanke åt. Jag måste, typ inatt, lära mig att se gråskalorna, att acceptera 70 eller 30% och inte behöva gå all in med klackar eller ligga hemma på soffan. Det är min läxa, när jag har lärt mig det kommer jag kunna uppskatta och dra nytta av detta år ännu mer än vad jag kan idag. Nu sprang jag iväg in i skogen, jag är ledsen för det. Godnatt!

Bild från Sandy Hook, Jersey Shore, april.