Jag tog färjan in till Manhattan där jag skulle möta upp Ida och Tobias. När jag väntade på färjan stod jag på bryggan och reflekterade lite över mitt liv. Jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt är här. Jag är så himla modig och stark som åkte till ett helt främmande land där jag inte kände någon. Jag kommer ihåg att när Rikard mailade mig och frågade om jag ville komma svarade jag nej, men det kändes inte rätt så dagen efter mailade jag igen och skrev att jag mer än gärna ville komma. Wow, tänk vilken tur att jag vågade ta steget och hoppa ut för klippan. Jag landade mjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar